Kan man alltid lösa mentala blockeringar?

Stella har några händelser på kroppen som etsat sig fast i form av ärr. Ibland är det svårt för oss, häst som människa, att ta oss ur saker som gett oss ärr, vi blir kvar i rädslan och matar den.
Det blir som en sorg som hindrar oss att leva vidare, för vi vet inte hur. Ibland kan vi behöva lite hjälp av någon som hjälper oss att acceptera just detta, och på så sätt hantera ärren som blir som ett mentalt skav.

Det är en skön känsla, att lägga handen på ett av hennes ärr, se henne vända på huvudet och möta hennes blick. För i den bor det inte längre någon rädsla idag, utan bara tillförsikt till livet.

Men det har inte alltid varit så.

Hösten 2014 kom Stella till Akademin. Hon var stressad och hade några jobbiga transportolyckor med sig i bagaget, vilket gjorde att det skapades problem hos hennes ägare. Vi beslutade att ge henne en andra chans och skriva in henne i H3-programmet, vilket innebar att hon de tre första månaderna fick landa i flocken utan mänsklig inblandning. Under tiden studerade vi henne på avstånd, kollade hur hon anpassade sig till sina nya kompisar, och vilken häst hon tydde sig till, för den hästen skulle bli hennes Mentor och följa henne i alla kommande utbildningssteg. Hon valde Barco.

Barco blev den som fick följa med henne vart hon än skulle ta sig, i början bara in till stallet. Det visade sig, att Stella hade svårt att komma till ro, hon uppvisade stora stressmoment av att befinna sig i stallmiljön. Vi tog ut henne från boxen och släppte henne lös, så att hon själv kunde utforska sin omgivning. Efter det kom hon på inkallning och vi har aldrig haft något problem med henne sedan dess, även om hon fortfarande föredrar att stå lös ute på stallgången framför att befinna sig i en box. Arbetet med Stella har i omgångar varit en riktig berg och dalbana, ibland har vi varit på väg att ge upp, men hästarna ger ju inte upp om oss, så vi har analyserat och testat nya vägar när det känts som värst.

Vi lät undersöka hennes kropp, och det konstaterades att hon hade fysiska problem framför allt i nacke och bröstmuskulatur, som medverkade till att hon hade svårt att slappna av. Behandling med massage, ultraviolett ljus och akupunktur har hjälpt henne att långsamt bli bättre, men vi fattade ändå ett gemensamt beslut att inte utsätta henne för någon mer ridning. 

Vår erfarenhet med hästar som har genomgått trauman är, att de i stort sett kan bli återställda. Men om och eventuellt när de hamnar i en liknande situation igen, så kan det destruktiva beteendet återkomma och det känns som att man backar tusentals steg, Stella har inte varit något undantag. Idag känns det inte som en omöjlighet att man till exempel kommer att kunna köra henne och att hon kommer att tycka det är roligt! Så svaret på frågan om det alltid går att lösa mentala blockeringar är nja. Med mycket tid och tålamod kommer man en bra bit på väg, sedan får man ofta modifiera slutresultatet efter hästens förutsättningar att få ett lyckligt och fullgott liv.