Kan vi lära oss, om ryttarens påverkan?

I en värld där vi till största delen anser oss ha många rättigheter och få skyldigheter, är det lätt att alltid skylla på någon annan för saker som inte blir som vi har tänkt oss. Så såklart är det alltid utrustningens, tränarens, vädrets eller hästens fel - "hästen ser spöken" och "hästen är dum i huvudet". Men fallet är egentligen, att hästen bara speglar allt vad du tänker, känner och gör.

När vi blir rädda, arga, stressade eller oroliga för något, drar vi normalt i tyglarna, axlarna och knäna åker upp som i fosterställning, och vi blir omedvetet mer hårdhänta i alla våra rörelser. Dessutom utsöndrar kroppen adrenalin, ett stresshormon som finns hos både människor och djur för att vi ska kunna gå upp i ett försvarsläge där våra kroppar är redo att fly eller att kämpa mot en fara. Vi luktar med andra ord på ett speciellt sätt! En lukt som våra fyrbenta vänner instinktivt tolkar som fara.

Om du har studerat en häst som får en mygga som landar på hans eller hennes kropp, så har du säkert sett, att även en liten mygga får hästens kropp att reagera. Vanligtvis vibrerar huden i ett försök att göra sig av med myggan. Om du inte har tänkt tanken förut, så fundera över, att om hästen känner en mygga landa på sin kropp, vad har då inte en rädd, arg, stressad eller orolig ryttare för påverkan? Hästen känner när våra minsta muskler spänner sig och reagerar därefter. Om vi sedan lägger ihop vår ihopkrupna kropp och doften vi utsöndrar vid dessa tillfällen, kan man utan speciellt mycket fantasi föreställa sig, att hästen kan uppfatta oss som ett rovdjur som satt sig ovanpå ryggen beredd att döda. Det är en urgammal instinkt som aktiveras, där hästen återigen är ett bytesdjur vars snabba hovar många gånger räddat dem från att sluta sitt liv, och där människan ovanpå intar ingenting annat än en skepnad av ett rovdjur

Miljöer där sådana här saker ställs på sin spets, är till exempel tävlingsmiljöer eller i allmänhet miljöer där vi förväntas prestera. Oavsett om det är våra egna prestationskrav eller omgivningens (oftast båda), så är det tyvärr inte sällan man ser stressade eller till och med rädda hästar som åker på bestraffningar och glåpord av och från deras ryttare som är besvikna. Men vad har egentligen hänt? Hästen har endast reagerat på något som ryttaren tänkt, känt eller gjort, och har med andra ord gjort sitt allra bästa efter de förutsättningar som vi har gett honom eller henne. Så är det berättigat med bestraffning? Nej, det är ALDRIG okej att bestraffa sin häst! Vi måste börja ställa oss frågan, vad tänkte, kände, gjorde jag som fick hästen att reagera som den gjorde? Och ta konsekvenserna av våra egna handlingar.

Att få en förståelse för, hur mycket vi själva påverkar våra hästar, är en grundläggande kunskap som generellt sätt saknas hos många aktiva idag. Kunskapen är nödvändig för att vi ska kunna vidareutvecklas och kunna förändra oss till det bättre, och det är viktigt att vi börjar i tid, med våra barn och ungdomar. Ridkonsten har idag många gånger blivit en prestationsarena, där allt fokus går ut på, att få hästen att göra som vi vill tekniskt och fysiskt. Vi kommer allt längre bort ifrån Ridkonstens grundtanke:  där ridkonsten är konsten att bemästra sina egna tankar, känslor och beteenden. Vi måste hitta tillbaka dit!

Bilden: En häst som känner av en övertaggad ryttare, reagerar normalt genom att bocka för att få bort stimulit på ryggen, bli av med obehaget som uppstår. Hästen på bilden rids barbacka och utan huvudlag, och har möjlighet att uttrycka sig. Fundera på hur du hade reagerat i en liknande situation?

Är du intresserad av att lära dig mer om hästens signaler? Då rekommenderar vi boken "Language signs &calming signals of horses" av Rachael Draaisma!